Kind of Folk - Vol. 1 Sweden

Roots World (in English)

Lira, the Swedish World and Jazz magazine (in Swedish)

Global Music (in German)

Nordwest Zeitung Online (in German)

salt peanuts* (in Norwegian)

Tor Hammerø blog (in Norwegian)

Reviews of the second latest album "Silent Folk"

Another stunning review, from Kith Folk summer issue 2014

“From silence springs sound, from all that was and all that will be.” -Groupa Swedish folk-trio Groupa’s newest offering, Silent Folk, is like stepping into a warm tide pool as a child, with so many new and strange sounds and creatures to behold. The tide catches you, unaware, and you’re slowly pulled out deeper and further, to the icy depths of the open sea. You might realize suddenly that years have passed and you’ve learned to breathe underwater. And you may continue on, never looking back to shore. The music of Groupa seamless. The second you think you’ve grasped where one tradition ends and another begins the distinction vanishes into thin air and you’re caught questioning whether you heard anything at all. It’s a testament to how Groupa manage to take something familiar–Nordic folk music–and make it a thing of eerie, timeless beauty unlike anything you’ve heard before. This is not fusion music. Anyone else could have done that. This is three musicians shamans calling the four winds of the earth to themselves and wielding them to their will.

I grew up listening to Scandinavian folk music and have long been enthralled by the vast, piercing sound of the Hardanger fiddle. In Groupa, Swedish fiddler Mats Edén plays a fiddle of his own creation with haunting perfection and earnestness, while still reminding you from time to time that this is an instrument that has lead many wedding processions and dances. Jonas Simonson’s flutes breathe the cold, Nordic air with a comfort and familiarity that no outsider could handle, while somehow managing to evoke the cutting edge of European jazz. Percussionist Terje Isungset crafts his own instruments out of elements from Norwegian nature, including stone, arctic birch and other plants, even sheep bells and ice. Isungset’s sounds put Edén's and Simonson’s into a landscape. He makes it as real as the ground you walk upon (literally-many of his sounds come from granite and slate). There is a timelessness here, only further driven by his other major contribution, the jaw harp, widely considered to be one of the oldest instruments in human history. But you’ve never heard it played like this.

Upon first listen, one could be forgiven for mistaking Silent Folk for the soundtrack to an art film about the formation of the world. And while it’s certainly cinematic (these sounds are so visual they might kill a synesthete), if anything it’s the accompaniment to the origins of the Earth itself. Groupa are searching for the silence between the notes, for the point of creation of music itself. Talking to Jonas Simonson over email, he explains, “In the Silent Folk project, we have continued with our exploration of the spaces in the music. The melodies are there, but there's even more space for reflection, listening, interaction and a quieter conversation. A kind of minimalist interaction, where the melodies are deconstructed and transformed into new meditative soundscapes.” But to say that Silent Folk is a soundtrack to anything would be to undermine the true achievement that Edén, Isungset, and Simonson have here. The music stands on its own as a work so primal, so perplexing, so uncomfortably beautiful, that it may actually touch the sound that created the world.

Direct link to Kith Folk's summer issue

Tor Hammerø blog about Silent Folk, Sep 2014 (in Norwegian)


World Music Central about Silent Folk, April 2014

Groupa’s Hypnotic Hybrid of Folk and Musical Improvisation

Roots World about Silent Folk, April 2014

Since the 1980s, Groupa has been an essential element of the Swedish folk revival, serving as host to many fine musicians over the decades. Silent Folk continues on from 2008's Frost, featuring Groupa as a provocative trio of Mats Edén (fiddles), Terje Isungset (percussion and jew's harp), and Jonas Simonson (flutes).

What makes Groupa 2014 vital is its adherence to a particular sonic aesthetic: this is minimalist music played to maximum effect. By minimalist I am not speaking of the repetitive modern classical compositions of Glass or Reich, but rather the stripped-down intensity of Edén, Isungset, and Simonson. This is a recording that relishes moving about in its own peculiar space, demarcated between plays of light and shade, melodic assembly and deconstruction. Further, it is perhaps somewhat deceptive to claim that tracks end on Silent Folk. Instead, the instrumentals seem to organically bleed into one another, building a stream of consciousness that leads to the final, joyous summertime buzz of "Halling from Elsewhere."

Each individual member of the trio contributes a tune to open the program, and collaboration and spontaneity are in abundance. On "Silkeskastanj," Simonson's flute and Edén's fiddle glide with each other, while Isungset's percussion adds weight and crunch. This is a formula that morphs throughout Silent Folk; gossamer lyricism, with an avant-garde attitude. Isungset's contribution is particularly notable; as one of the most inventive percussionists around, he utilizes both traditional instruments and others derived from the natural world. The group takes chances on using Isungset's shamanistic magic as its foundation, and everything remains beautiful, fascinating, and changing, much like nature itself. The trio even conjures running rivers, as on "Marsch På Loftet," where the shifting patterns give way to emerging cries on the flute, and gorgeous interplay between Simonson and Edén.

The title track seems to ask "What holds a groove together?" It's a funky piece (reminding me a bit of the avant-garde trumpeter Don Cherry's "Brown Rice") built on jew's harp and skittering and shimmering breath. Groupa sounds elemental at times like this. The music throbs in its weird way, down to what sounds like Isungset hitting logs and bottles, while Simonson's flute wells up, to be joined by Edén as the trio dons their pagan hats. We're led into "Fundrar/Hurven," with its shuddering jew's harp, sawing fiddle, and percussion reminiscent of being sucked into a time warp. And so it goes, booming, clanking and soaring as Groupa melds the natural world with the melodies that express it.

Edén, Isungset, and Simonson are mining a rich seam on Silent Folk. It feels as if the folk and folk-derived tunes are found objects, but found in a landscape that is both real and mythically charged. The trio presents the world outside as art, unpredictable and evolving into moments of sheer exhilaration. Groupa bring us silence alive with possibilities.
- Lee Blackstone

Roots World

Lira about Silent Folk, April 2014

NORDISK IMPROFOLK. Groupas tre medlemmar är var för sig högst egensinniga musiker och kompositörer, men som trio har de skapat en egen nisch och ett helt unikt sound, där komponerat och improviserat omärkligt flyter samman. Groupa är även klangernas mästare, där Jonas Simonssons flöjter, Mats Edens fioler och Terje lsungsets slagverk och mungigor bygger upp fantastiska stämningar genom enbart några få toner. Ur dessa improvisationer växer sedan melodifragment fram och binds så småningom ihop till en sammanhållen melodi, och en melodi kan i sin tur övergå i improvisation. På så sätt avlöser flera spår på skivan varandra utan någon märkbar början eller slut. Silent folk är inte tyst, men till stor del en ganska lågmäld skiva. Den kräver ett aktivt lyssnande för att alla nyanser ska komma till sin rätt, i synnerhet lsungsets otaliga små ljud från diverse klockor, bamburassel och klingande stenar. Men den som lyssnar får ta del av det mästerverk som Silent folk är, ett briljant album som inte kunde ha skapats av några andra än just Groupa. RASMUS KLOCKLJUNG

Live concert at Stallet, Stockholm March 2014

Live concert review, in Swedish

CdRoots about Frost

Founded in 1980 during the dawn of the modern Nordic roots music revival, this ensemble has always been at the forefront in innovating and reinventing folk music in Sweden and Norway. Now a trio of Mats Edén - fiddles; Terje Isungset - percussion and Jonas Simonson - flutes, they continue to explore and expand in 11 strong instrumental compositions based on traditional but reaching well beyond it.

Maria Kaleniemi Trio and Groupa


… Sweden's foursome Groupa complemented Kalanimei perfectly. The sparring rapport between fiddler Mats Edén and flute man Jonas Simonson was matched by awesome improvising piano of Rickard Åström. Percussionist Terje Isungset created breathtaking soundscapes, cracking, slapping, throbbing, luminous moments from drums, twigs, sheets of bamboo, bells, jews harp, tambourines. This was a totally thrilling evening.«

Jan Fairley, The Scotsman, April 4, 2005

Svenska Dagbladet om Frost

Groupa har krympt till trio. Men det är inte så bara. I trioformat gör Groupa mer än någonsin av och med folkmusiktraditionen. Om det nu är folkmusik? Jo, fast improviserad­ snarare än traditionell­. Svenska och norska­ folklåtar kommer, stannar­ till i musiken och försvinner. Låtarna kan vara traditionella men ofta blandas ­diverse folkliga uttryck.
Jonas Simonsons ljusa flöjttoner flyger som fåglar. Mats Edén drar bälgen i en dronelik dragspelsrytm och spelar strävt fast melodiskt på fiol. Terje Isungset knäpper lätta rytmer på mungiga eller slår tungt på tamburin.
Groupa föder ny folkmusik med en tunn men stark navelsträng till traditionen.


Groupa – Fusion av nyskapande och traditionellt

Groupa, som numera är smått legendariska i folkmusikvärlden, har bantats ner till trio. Men på nya albumet Frost märks lyckligtvis ingen viktminskning i dynamik eller kreativitet. De tre musikernas samspel är en musikalisk legering där fokus på de små detaljerna skapar det storslagna.
Eget material varvas med improvisationssjok och traditionella låtar. Frost bjuder på vinterlandskapets kärvhet men också på smältvatten som porlar livfullt och en eld som värmer gott.
Frost funkar inte som brusig bakgrundsmusik utan måste upplevas i lugn och ro. Då blir Mats Edéns genialiska fiolmelodier, Jonas Simonssons svävande flöjtspel och Terje Isungsets innovativa percussion en ljudinstallation att gå härligt vilse i.

Lovisa Eriksson, Nya Wärmlands Tidning

Dagens Nyheter om Frost

Om bara några år kan Groupa fira trettio år som grupp. De har länge varit något av en institution inom svensk folkmusik. De låg rätt i tiden när de började, de var först med att fusionera spelmans­traditionen med något nytt, men hamnade så småningom i otakt och lät länge tyvärr riktigt fel.

Två medlemmar har fallit bort sedan förra skivan. Förutom spelmannen Mats Edén är flöjtisten Jonas Simonson och slagverkaren Terje Isungset kvar. Men jag saknar ingenting hos den här trion. De kan föra oväsen nog så det räcker. Varje låt - ofta handlar det om skeva polskor i värmländsk stil - har fått sina kläder, ibland låter det lättsamt, ibland tungt och rått. Ibland låter det jobbigt, men i det stora hela är detta en riktigt bra skiva. De tappar aldrig fokus. Groupa har alltid haft en fantastisk musikalitet. När de använder den på rätt sätt är de faktiskt ostoppbara.

Bästa spår: "Skorsviken"
Po Tidholm

Ord och ljud i kaos och ordning

Groupa + Happy New Dog på Ystad Teater

Efter två inledande låtar, eller vad man ska kalla det, frågade jag mig själv vad detta egentligen är för någonting? Obegränsad musik eller ljudlekar eller variationer på kända folkmusikteman eller symfoniska rockinfluenser blandat med hämningslös konstmusik utan rim och reson?

Eller och istället för eller? Det är alltsammans.

Groupa är en välkänd världsmusikgrupp och Happy New Dog kan man kalla för en konstmusikduo med dragning åt visan. Tillsammans ger de sig ut på slak lina, balanserar skickligt och ramlar inte ner en enda gång. Mycket är improviserat men inte alls så mycket som man kan tro. Happy New Dog, alltså Jens Friis-Hansen (sång) och Peter Tegnér (gitarr) har skrivit ett fång fantastiska små musikstycken med sköna texter och det är väl inte helt notbundet men i en klar och tydlig form. Det kan vara drömskt, monotont och invaggande men så plötsligt exploderar musiken och fantasin tar över allt mer och improvisationen härskar för ett tag.

Groupa består av Jonas Simonson på olika flöjter och basklarinett, Mats Edén på olika fioler och så den märklige norske slagverkaren Terje Isungset.

Tillsammans med Happy New Dog ger det en ovanlig men väl fungerande sättning där Peter Tegnérs gitarrer står för sammanhållningen och ackordspelet.

När gruppen ger sig iväg ut på utflykter i det musikaliska ljudlandskapet låter det de första sekunderna som det brukar göra när glada mer eller mindre amatörmässiga musiker jammar framåt natten i sällskap med ett antal liter vin. Det är roligare att vara med och spela än att lyssna. Det finns också drag av den pretentiösa konstmusiken där en gnidning på en cymbal ska ges en djup och intellektuell innebörd.

Men det finns skillnader. Groupa och Happy New Dog är väldigt drivna musiker, de kan leka och flaxa runt utan att tappa skärpan, tonen och de bakomliggande och inneboende rytmerna. Och de har en helsikes massa humor i sitt improviserande. De har kul på scenen och det känner vi i publiken.

Jens Friis-Hansen är modig och vågar tänja och pröva sin röst och det är egentligen då, när han blir inspirerad och okontrollerad, som han är mest lyssningsvärd. Jag gillar också hans hyllningar till ordet och talet och det musikaliska ljudet. Och hans texter på olika språk är lyrik, små komprimerade textstycken med olika innehåll. Ibland hör man inte orden för det är inga ord som vi känner igen utan ljudkonstallationer som låter som ord.

Det blev en märklig och omtumlande afton på Ystads teater i onsdagkväll. Lite som att ha stått under en dusch med ljud och ord. Renande, utmanande och mycket inspirerande. Och kul!

Robert Dahlström
25 april 2008

Groupa absoluut hoogtepunt op Trad.It festival

» … Het beste concert zat aan het begin van het programma: de Zweedse band Groupa. In de periferie van het festival hebben veel mensen genoten van de puurheid van Ierse Lasairfhíona ní Chonaola en de Groningse rootsy blues van Harry Niehof.


Er zullen niet veel festivalorganisatoren zijn die het aandurven een groep als Groupa op het affiche te zetten. Een band die er (in wisselende samenstellingen) al jaren onder leiding van de klasse-violist Mats Eden in slaagt Zweedse traditionele muziek te moderniseren door elementen uit jazz en minimalistische muziek toe te voegen.

In de loop der jaren hebben we al aardig wat Scandinavische top-percussionisten aan het werk gezien. Bijvoorbeeld Sara Puljula (Gjallarhorn), Frederik Gille (Bazar Blå) of Andre Ferrari (Väsen). Maar het percussiespel van Terje Isungset van Groupa (ook Utla) is van een nog hoger, bijna onaards, nivo. Volledig ingebouwd in een zeer uitgebreide percussieopstelling, versterkt door zo'n 8 microfoons, trekt Insungset de aandacht door met minimale hand- en voetbewegingen een heel scala aan percussiegeluiden voort te brengen. Zodanig zelfs, dat het lijkt of de geluidstechniek een handje helpt door wat extra effecten bij te mixen. Deze percussie-wizard speelt op kousenvoeten. Dat zou ook een omschrijving kunnen zijn van zijn speelstijl. Subtiel, sprankelend, terughoudend en toch overrompelend, voortdurend in evenwicht met zijn muzikale partners. Zeldzaam mooi!!

De prachtige basis die Insunget met zijn spel legt nodigt de overige leden van Groupa uit om te improviseren. En dan niet met overdaad, maar met wat losse noten die door een ongelooflijke muzikale timing precies op hun plaats vallen, zoals pianist Rickard Åström bij voortduring bewees. Geïmproviseerde muziek met kop en staart. Hoogtepunt van de set van Groupa was een langdurige en uitbundige percussie-solo waarop Åström reageerde met minimalistisch pianowerk. Dat leverde een muziekstuk op van een schoonheid zoals we het in geen jaren meer gehoord hebben.

Een concert van Groupa eist veel van de toehoorder en omgeving. Rust en concentratie. Dan is heen en weer geloop, helaas onvermijdelijk op een festival, hinderlijk. Gelukkig bleef die hinder beperkt. Groupa haalde aan het eind van het concert wat druk van de ketel via een vrolijke polka waarin fluitist Jonas Simonson nog even een dansje waagde met twee enthousiaste toehoorders. Alle lof voor een organisatie die een dergelijke groep durft te programmeren.«

Henk en Paul,, May 18, 2005

CD review: GROUPA, Fjalar

Xource XOUCD 134

»Any band with Norwegian percussionist Terje Isungset in it is destined to have its wildness nodes comprehensively tweaked. He's well settled in as a member of Groupa now, and is having due effect. His unique wood, skin, metal and stone kit is rolling thunder, breath and clatter under and around the rich drones and surges of Mats Edén's fiddles, the airiness of Jonas Simonson's harmonic and other lutes, and Rickard Åström's natural-toned keyboards, which are so well integrated and free from electronic plasticiness that the music remains meatily open-sounding and non-chordal, with Isungset adding high-energy jew's-harp zizz as well as percussion, like an earthquake in Santa's workshop.

There's that exuberantly hefty halling/ polska swing that Groupa and Filarfolket pioneered, wild extemporisations lurching into heartland traditional playing, and limpid pools of stillness too. On top of that are the just-right vocals of the other newish Groupanaut, Sofia Karlsson, who like Isungset is now fully integrated and takes an equal part in arranging and composition. With her, the band has turned another corner in its long and continuously interesting career, the backbone of Swedish new-roots since the early 1980s, for most of which (apart from 1990's Månskratt featuring Lena Willemark), it has been instrumental. In both song and instrumental terms, this album is another high point; fresh, full of melody, deftness of touch and massive energy.«

Andrew Cronshaw, fROOTS magazine, 2002

Rock'n'Reel review

»Groupa have become identified with Swedish folk music and all the developments in its recent history … more acoustic than before yet as lethal and dangerous, Groupa will challenge people's preconceptions of Swedish music … a band worth their weight in gold.«

Lars Fahlin, Rock'n'Reel

Recording review: Groupa Lavalek

The fusion of folk and technology, the merging of old styles and new attitudes, is a process with deep pitfalls but potential high returns. In lesser hands than this ensemble the pitfalls can be painfully obvious. Groupa, however, has been rising to the challenge for 16 years. Jonas Simonson's flutes, Rickard Åström's acoustic and electric keyboards and Mats Edén's strings (and occasional melodeon) have forged new turf for both folk and "new music" in Sweden. Last year they added a new percussionist to the lineup, the formidable Terje Isungset from Norway, who adds a rough-hewn edge to the band's sound. This year they added singer Sofie Karlsson, their first full time singer (they did one album with Lena Willemark).

Lavalek is the most expansive and curious excursion the band has ever taken, working with a broader ambiance, an interesting mix of gentle, natural acoustics and aggressive use of percussion and electric keyboards. Even their excursion into 70's funk on the title track is marked by humor and creative spark that keeps it from mere parody or imitation. Karlsson's voice fits the group well, as she shifts from folk ballad to wailing, wordless sounds with the same deftness as the other musicians. Whether it is an austere ballad like "Berg och Dalar," a love song that highlights Karlsson's beautiful vocals, or a driving blast like "Ludgo-Johan," a jaunty folk dance with a pounding rhythm section, the record delivers surprises and delights. Lavalek marks something of a production coup for Groupa; their collaboration with Norwegian musician/producer Karl Seglem finds remarkable secrets in the music and hurls them into the light. This record could be a blueprint for a lot of other bands who think that "modernizing" is a goal unto itself. Groupa knows how to embrace the ancient muse while roaring forward.

Cliff Furnald, Roots World